Ordförande Riku Aalto: ”Petteri Orpos regering hade sönder vår arbetsmarknadsmodell”

Industrifackets fullmäktige samlades till fullmäktigemöte i Helsingfors den 20 maj 2025. Nedan ordförande Riku Aaltos inledande anförande i sin helhet:

”Kriget i Europa och nu även hotet om ett handelskrig skapar osäkerhet för jobben inom exportindustrin. Den nationalismdrivna protektionismen, som har sina rötter i USA, kan i värsta fall leda till att en finländsk industriarbetare förlorar sitt jobb. Samtidigt pågår en inhemsk försämring av arbetstagarnas rättigheter och ställning. Regeringens politik – med näringslivets stöd – syftar till att montera ner den organiserade arbetsmarknaden.

Som fackförbund har vi mycket begränsade möjligheter att påverka vilka tullar som införs mellan länder eller vilka regler som gäller för internationell handel. I denna utveckling har vi tilldelats rollen som åskådare. Vi kan bara hoppas att förnuftet segrar i slutändan och att onödiga och ogrundade handelshinder mellan USA och EU inte införs.

Däremot har vi agerat där vi har haft möjlighet att påverka. För ett och ett halvt år sedan gick vi ut i politisk strejk för att försvara arbetstagarnas rättigheter och krävde att regeringen skulle backa från sina mest drastiska nedskärningsåtgärder. Vi lyckades inte förändra regeringens kurs, men vi sände ett budskap som hördes av alla: Arbetarklassen accepterar inte orättvisa i tysthet, utan reser sig tillsammans för att försvara sina rättigheter när de hotas.

Trots att vår gemensamma kraftinsats inte ledde till en omedelbar förändring av regeringens politik, kom förändringen till slut ändå. I kommunal- och välfärdsområdesvalet led regeringspartierna ett svidande nederlag. Förändringens vindar blåste när arbetarna uttryckte sitt missnöje i valbåsen. Förändringen hade kunnat bli ännu större om valdeltagandet inte hade varit så lågt. Det är en påminnelse också för oss inom facket – vi måste alltid arbeta för att arbetarna bevakar sina intressen också i val.

Jag vill i det här sammanhanget gratulera alla medlemmar i Industrifacket som blivit invalda i fullmäktigeförsamlingar. Låt industrins röst höras, stå på de svagas sida och försvara arbetstagarnas rättigheter utan kompromisser.

Kommunal- och välfärdsområdesvalets förändringsbudskap till regeringen var tydligt och klart, men tyvärr ville inte regeringen höra det. Beviset kom några veckor senare, i form av resultatet från regeringens halvtidsöverläggning: miljarder delas ut till höginkomsttagare och näringslivet. Den vanliga människan får stå för notan.

Också på arbetsmarknaden skedde det förändringar. Industrifacket lyckades i sina kollektivavtalsförhandlingar förhindra flera försämringar som regeringen drivit på. Vi har skäl att vara stolta över framgångarna.

De här är få ljusglimtar i en annars mörk helhet präglad av försämringar av lagen och nedskärningar. De visar att arbetsgivarsidans framgångar inte beror på egen förträfflighet, utan på det politiska stöd de fått från regeringen. Vid förhandlingsborden var situationen jämnare, även om spelplanen lutade till arbetsgivarnas fördel.

Vi lyckades stoppa den så kallade ”sparklagen”, alltså en försämring av uppsägningsskyddet. Inom Industrifackets branscher krävs fortfarande saklig och vägande för uppsägning. Det är en avtalsbestämmelse som förhindrar godtyckliga uppsägningar – och som gäller även om lagstiftningen urholkas. Därmed uppstår två olika skydd mot uppsägning i Finland: ett svagare, som regeringen driver för kvinnodominerade branscher, och ett starkare, som kollektivavtal skyddar inom mansdominerade branscher.

När det gäller lokala avtal lyckades vi förhandla fram skyddsmekanismer som minskar riskerna för försämringar av anställningsvillkoren och lönerna. Vi säkerställde att avtal även i fortsättningen sluts mellan de organiserade parterna som definieras i kollektivavtalen. För våra förtroendevalda har inte – och kommer inte – mandat att avtala om Industrifackets medlemmars arbetsvillkor. Inom teknologiindustrin stärkte vi lönesystemet så att bedömningen av arbetskrav inte kan användas som ett sätt att lokalt pressa ner löner.

Reformen av arbetsmarknadens förhandlingsstruktur fick ett ”reparationspaket”, vars hållbarhet vi kommer att övervaka under avtalsperioden. Om förändringarna visar sig otillräckliga, tas frågan upp igen under följande förhandlingsomgång. Industrifacket accepterar inte att lokala avtal används som ett svepskäl för att utnyttja arbetstagare inom våra avtalsbranscher.

När det gäller löneförhöjningar nådde vi en lösning som svarar mot utmaningen med stigande priser. Nästan åtta procent på tre år täpper till det så kallade köpkraftsgapet. Även om vi fick göra avkall på våra ursprungliga mål, är slutresultatet rimligt och försvarbart med tanke på omständigheterna.

Det är viktigt att minnas att vi inte förhandlade i ett vakuum. På andra sidan bordet fanns inte bara arbetsgivaren, utan också regeringens försämringar i arbetslivet och riksmedlarens kontor, vars roll genom den nya lagstiftningen förändrats från neutral medlare till en aktör som stöder arbetsgivarsidan. Genom förlikningslagen har förhållandena snedvridits: arbetsgivaren har nu två röster – vi bara en.

Jag kritiserar inte förlikningsmannen personligen, utan lagstiftningen som styr hens verksamhet. Det är berättigat att fråga: Skulle de finländska löneförhöjningarna ha varit högre om inte den nya lagen vänt förlikningsinstitutet mot arbetstagarna?

Snedvridningen inom förlikningen syns både nationellt och i företagsvisa förhandlingar. Ett konkret exempel kom från den mekaniska skogsindustrin. Industrifacket förhandlade fram bättre löneförhöjningar än övriga industribranscher – vilket var motiverat eftersom löneutvecklingen halkat efter. Men när UPM Plywood kom till förhandlingsbordet blev det stopp på det hela.

Riksmedlaren vägrade erkänna branschens egen löneprofil, trots att Industrifacket levererade samtliga företagsvisa kollektivavtal till medlaren. Lönenivåerna framgick klart. UPM vägrade delta i förhandlingar och inledde en påtryckningskampanj mot sina anställda, inklusive hot om fabriksnedläggningar, telefonsamtal, namnlistor – allt möjligt. Situationen blev så allvarlig att Industrifacket lämnade in en polisanmälan om brott mot föreningsfriheten och diskriminering i arbetslivet.

Allt detta ledde till en över två månader lång strejk – en av de längsta i Industrifackets och dess föregångares historia. Trots påtryckningarna stod arbetstagarna enade. Strejken bar frukt – ett avtal som tryggar köpkraften slöts med UPM.

Till riksmedlaren och arbetsgivarsidan skickar vi ett tydligt budskap: Industrifacket är inte bundet av den nationella generallinjen i företagsvisa förhandlingar. Arbetsgivarna kan inte få både nationellt koordinerade lönebeslut och decentraliserade anställningsvillkor i ett och samma paket. I företagsvisa förhandlingar har facket alltid rätt att ta ut det som är möjligt att ta ut.

Den finländska arbetsmarknadsmodellen är sönder. Den bröts sönder av Petteri Orpos regering, som litade på näringslivets löften om att sysselsättningen skulle öka och ekonomin stärkas om skyddet för arbetstagare revs ner. Nu vet vi att så inte blev fallet. Arbetslösheten och skuldsättningen har bara ökat.

Regeringen och näringslivet ville ha en svagare fackföreningsrörelse och framtvingad arbetsfred. Resultatet blev det motsatta: utdragna arbetskonflikter och ökad osäkerhet. Den nya förlikningslagen är en del av problemet. Den pågående avtalsrundan visar hur arbetsgivarsidan använder förlikningsmannen som verktyg, inte som en rättvis medlare. Parterna lyckas inte längre hitta lösningar genom förhandling – inte ens när den generella linjen redan är känd. Arbetsgivarna går hellre till förlikningsmannen för att pröva om de kan få ett billigare avtal.

Om den så kallade allmänna linjen på arbetsmarknaden ständigt måste sökas via konflikter och medling, fungerar inte systemet längre. Arbetskonflikterna beror inte på en vilja att bråka – utan på att det inte längre föds lösningar vid förhandlingsborden.

Om arbetsmarknadsmodellen inte repareras, kommer arbetsfreden att urholkas mer och mer vid varje förhandlingsomgång. Det kan bli det nya normala – och då förlorar Finland en av sina största styrkor: en stabil och förutsägbar arbetsmarknad.

Det är osannolikt att den här regeringen reparerar det den själv har förstört. Därför riktar vi redan nu blicken framåt. Nästa regering får ett stort ansvar: att bygga upp en fungerande arbetsmarknadsmodell.

En sak är redan tydlig: den nuvarande förlikningslagen kan inte bestå. Den måste antingen upphävas och ersättas med den gamla, eller förlikningsinstitutet måste reformeras i grunden. Annars kommer systemet att vittra sönder och förlora sin betydelse.

Regeringen Orpos beslut har underminerat tryggheten i och efter anställning så mycket att Finland inte längre trovärdigt kan säga sig vara ett nordiskt föregångsland inom arbetslivet. Kursändring är inte ett alternativ för oss – det är en nödvändighet. Tryggheten i arbetslivet måste stärkas.

Även arbetsfredslagstiftningen måste fixas. Yles avslöjanden om beredningen av lagen om skyddsarbete berättar en oroväckande historia: arbetsgivarsidan och näringslivet har fått diktera lagtexten direkt för ministern. Det är rent ut sagt skamlöst.

Näringslivets kopplingar till regeringen är så täta att de har förgiftat i princip all lagstiftning som gäller försämringar för arbetstagare. Därför kan det hända att vi behöver återkomma till alla dessa frågor under nästa regeringsperiod. Yles avslöjanden kastar en lång skugga över lagförändringar som rör arbetsliv och arbetsmarknad. Vi återkommer till detaljerna när förbundets mål inför riksdagsvalet är klara i början av nästa år.

Regeringen har beslutat att ta bort rätten att dra av fackföreningsavgifter i beskattningen. Det är inte en teknisk förändring – det är ett direkt angrepp på organiserad arbetsmarknad och allmängiltighet. Målet är att försvaga fackens roll som företrädare och utvecklare av arbetslivet. Målet är också att rasera allmängiltigheten och föra över avtalsförhållandet direkt till individ och arbetsgivare.

De här målen blev särskilt tydliga när statsministerpartiet Samlingspartiet inledde en kampanj i sociala medier där man uppmanade folk att lämna facket. Kampanjen var ovanligt rå – och den misslyckades totalt. Människor lämnade inte facket – de lämnade Samlingspartiet. En ursäkt kom också, men från vem och för vad, det förblev oklart. Om kampanjens bild hade föreställt en plåtslagare, sågverksarbetare eller metallare i stället för en lärare, hade kampanjen fortsatt – utan någon ursäkt. Den stoppades först när Samlingspartiet blev rädda för reaktionen från lärarna – en för dem viktig väljargrupp.

När regeringen samtidigt föraktar löntagarorganisationer och stiftar lagar enligt näringslivets vilja, är det befogat att fråga: förbereder man verkligen slopandet av avdragsrätten på ett rättvist sätt? Svaret är entydigt: nej, det gör man inte. I verkligheten påverkar förändringen bara arbetstagarsidan. Även om reformen kan verka rättvis på pappret lämnas arbetsgivarna med sätt att kringgå effekterna av slopandet av skatteavdraget. Beredningen är lika trovärdig som de dynamiska effekterna av sänkt bolagsskatt – alltså inte alls.”