Vice ordförande Turja Lehtonen: Näringslivets intressebevakare ganska tysta om arbetslivskriminalitet

Nedan en sammanfattning av Industrifackets vice ordförande Turja Lehtonen tal på Industrifackets fullmäktigemöte i Helsingfors 26.11.2025.

Återbetalningen av medlemsavgifter till fackavdelningar, storleken och grunderna för hur de bestäms är direkt kopplade till nästa års verksamhetsplan, vars centrala fokus är medlemsrekrytering. Verksamhetsplanen, medlemsrekryteringen och modellen för återbetalning av medlemsavgifter bildar en helhet vars mål är att stärka organiseringen.

Målet är att ingen fackavdelning ska lämnas ensam i medlemsrekryteringen. Rekrytering är något vi gör tillsammans: aktiva medlemmar, fackavdelningar, förbundets anställda. Syftet med modellen för återbetalning av medlemsavgifter är att möjliggöra, stödja och belöna lyckad medlemsrekrytering.

Många av de planerade åtgärderna fortsätter det arbete som redan tidigare gjorts inom medlemsrekrytering, ett arbete som är viktigt för oss – ja, till och med nödvändigt. Den finländska arbetsmarknadsmodellen bygger på organisering. Därför måste Industrifacket satsa ännu starkare på medlemsrekrytering. Att gå med i ett fackförbund är gynnar varje löntagare personligen. Det är Industrifackets skyldighet att tydligt berätta detta och erbjuda alla en chans att gå med, oberoende av bransch, arbetets karaktär eller storleken på arbetsplatsen.

Facket är motkraften till grå ekonomi och utnyttjande av arbetstagare

Höstens viktigaste arbetslivsfrågor är grå ekonomi och utnyttjande av utländska arbetstagare. Inom Industrifacket har vi länge lyft fram detta ämne, och i höst har diskussionen breddats ytterligare, bland annat tack vare Paavo Teittinens bok Pitkä vuoro – Kuinka moderni orjuus juurtui Suomeen.

Vi befinner oss vid en vändpunkt: antingen tillåts utnyttjandet fortsätta medvetet eller så tar vi kontroll över situationen. Detta förutsätter att lagstiftningen stärks, att fackföreningsrörelsen agerar aktivt och att arbetsgivarna också själva tar initiativ.

Grå ekonomi och utnyttjande av arbetstagare snedvrider konkurrensen. Ett hederligt företag kan inte klara sig om det konkurrerar med företag som betalar löner hur som helst, låter bli att betala löner, låter folk arbeta gratis eller behandlar arbetstagare nästan som slavar. Därför handlar det inte bara om att försvara arbetstagare och arbetsvillkor, utan också om att försvara hederliga företagare.

Trots detta har tydliga ställningstaganden från näringslivets organisationer – Finlands näringsliv EK, Företagarna i Finland, Centralhandelskammaren och andra – mot missbruk varit sällsynta. Fastän det ur just deras perspektiv handlar om att försvara en rättvis, fungerande marknadsekonomi, finns det i praktikentydligen ingen vilja att ingripa i missförhållandena. Det verkar som om fackföreningsrörelsen i praktiken tvingas försvara en rättvis marknadsekonomi, medan delar av näringslivet tiger och fokuserar på att trygga kompis­kapitalismen.

Enligt Industrifackets medlemsundersökning anser 85 procent av medlemmarna att arbetsgivare bör hållas betydligt hårdare ansvariga för utnyttjande av utländska arbetstagare. 87 procent godkänner arbetskraftsinvandring, så länge invandrarnas arbetsvillkor inte urholkas. Detta är en tydlig gräns för när arbetskraftsinvandring anses acceptabel.

Samtidigt finns det inom regeringen aktörer som försöker lägga skulden på invandrarna. I verkligheten vill regeringen öka arbetskraftsinvandringen, samtidigt som den själv försvagar arbetsvillkoren – en linje som löntagarna inte accepterar. Det är osannolikt att den nuvarande regeringen ändrar kurs, men av nästa regering måste man kräva åtminstone två åtgärder: kriminalisering av underbetalning och löne­stöld samt att ge fackförbund rätt till grupptalan.

Ekonomin, sysselsättningen och en regering som flyr sitt ansvar

För problem och egna misslyckanden fortsätter Finlands regering att skylla på den föregående regeringen. Detta såg vi igen förra veckan i diskussionen om revisionsverkets rapport och finanspolitiken under coronakrisen. Regeringen och dess företrädare försöker närmast automatiskt och desperat förklara även dagens problem med sina föregångares beslut.

Problemet är att Finlands ekonomi inte växer, men arbetslösheten gör det. Det är den sittande regeringens ansvar – inte föregångarnas. Regeringen har fastnat i en ansvarslös oppositionsroll, trots att man suttit vid makten i över två och ett halvt år. Mandatperioden är tydligt förbi halvvägs, slutet närmar sig – men viljan att ta ansvar saknas.

Sysselsättningen och statsskulden var regeringens uttalade huvudmål och de löften som man vann valet med. Goda mål i sig. Men resultatet är sådant att om denna regering omfattades av samma regler som anställda som kan sägas upp, skulle den kunna lämna sin arbetsplats omedelbart.

I frågor som rör arbetsliv och arbetstagare har regeringen nästan uteslutande fokuserat på att genomföra näringslivets önskelista – att försvaga arbetstagarnas och fackföreningsrörelsens ställning. Inte på att genomföra sina vallöften eller uppnå dem.

Enligt våra senaste bedömningar kommer köpkraftsgropen och den svaga utvecklingen av reallönerna att täppas till genom våra kollektivavtal. Men det är viktigt att förstå vad det innebär: år 2027 är vi först tillbaka på den reallönenivå som vi hade år 2021. Därför släpar den inhemska efterfrågan och konsumtionen efter – löntagarna har helt enkelt inte haft råd att öka sin konsumtion.

Som tur är beror inte allt på den sittande regeringen. Det är fackförbunden som i praktiken har förbättrat arbetstagarnas försörjning: genom att förhandla, avtala och vid behov strejka. Det syns nu på lönebeskeden. Ekonomins problem handlar inte om att människor inte vågar konsumera, utan att många helt enkelt inte har haft något att konsumera för – i slutändan handlar det om huruvida det finns euro kvar på kontot eller inte.