1. vice ordförande Turja Lehtonen: Ansvarslöst snack om nedskärningar i arbetslöshetsskyddet

Kollektivavtalsförhandlingarna går trögt. Arbetsgivarsidan har aldrig tidigare varit så här koordinerad. Löntagarna har skäl att fundera över att koordinera sinsemellan alltmer som en motreaktion mot arbetsgivarsidans fasoner.

Den löneuppgörelse som slogs fast för den offentliga sektorn i somras gör Industrifackets förhandlingsläge avsevärt svårare. Efter Finsk Handels utspel om att de vill vänta på teknologiindustrins avtal innebär i praktiken att Industrifacket förhandlar om löneförhöjningar för runt en miljon finländare.

I avtalsförhandlingarna har speciellt arbetsgivarsidans problem med att definiera vilka ekonomiska mätare de vill använda sig av, något som tidigare var som skrivet i sten. Då lönerna stiger i konkurrentländerna så är det inte heller läge att titta på konkurrentländernas löneuppgörelser. Under den här avtalsrörelsen spelar inflationen, konkurrenskraften eller lönsamheten ingen roll. Arbetsgivarna stirrar blint på vad ett möjligt avtal för Industrifacket innebär på lönenivån i hela landet.

Det här är ett mycket problematiskt upplägg. Arbetsgivarens fokus ligger enbart på att kolla vad som pågår i andra förhandlingsbord. Därför finns det skäl att påtala utgångsläget för Industrifackets förhandlare. Vi förhandlar även i fortsättningen om kollektivavtal för Industrifackets medlemmar. Vi har inte för avsikt att sitta i andra förhandlingsbord. Vi har inte gjort det förr och vi kommer inte att göra det nu. Om någon annan gynnas av våra avtal så angår det inte oss.

Jag vill också uttrycka min oro om arbetsgivarsidans syn på facklig utbildning. Vi har tydligt sett att en del arbetsgivare förhåller sig alltmer negativt till att förtroendemän och arbetarskyddsfullmäktige vill få utbildning i hur de bättre kan sköta sina förtroendeuppdrag. Utvecklingen är oroväckande. En välutbildad intressebevakare på arbetsplatsen gynnar alla. De avtal som man lokalt går in för på arbetsplatserna är bättre om parterna förstår arbetsmarknadens spelregler.

Riksdagsvalet ett ödesval

Riksdagsvalet närmar sig och det innebär som vanligt att vissa politiker och partier har behov och vilja att vara arbetsmarknadsexperter. När valdagen knackar på är alla partier löntagarens bästa vän. Det är snack som inte löntagare ska falla för. I stället ska man nu ärligt komma fram med vilka partier som vill försämra löntagarnas förhandlingsposition och skära i arbetslöshetsskyddet. Samtidigt måste vi påminna om tidigare handlingar – tvångslagar och konkurrenskraftsavtal.

För en tid sedan tog Samlingspartiet med ordförande Petteri Orpo i spetsen ställning till inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet. Åter igen ville ordförande Petteri Orpo skära ner antalet dagar. I ett läge där framtidsutsikterna är höljda i dunkel är snacket om nedskärningar i arbetslöshetsskyddet oansvarigt och bevisar endast det en hur kall blåst som väntar om Samlingspartiet får makten i landet.

I fackcentralen FFC:s debatt för partiordförande var Orpos ersättare minister Kai Mykkänen inne på samma linje. Han sade att Samlingspartiet vill skära i socialskyddet med flera hundra miljoner. Samtidigt är partiets linje gällande allmänbindande kollektivavtal minst sagt luddig. Partiet flörtar med tanken om att skrota de allmänbindande kollektivavtalen. Det luktar ett nytt konkurrenskraftsavtal i luften.

Därför frågar jag nu: Vill Samlingspartiet än en gång skapa kaos på den finländska arbetsmarknaden och leda vårt land mot en tid som präglas av motsättningar? Om så är fallet kommer vi, fackföreningsrörelsen, inte att stå bredvid och se på. Det handlar om våra medlemmar.

Man kan inte tillräckligt understryka vikten av vårens riksdagsval. Finlands näringsliv EK satsar stort så att de skulle få till stånd en regeringsbas som gynnar dem. Vi måste göra allt för att arbetsgivarborgens drömmar går i kras.