Riku Aalto summerar kongressperioden 2018-2023: Tre kriser satte sin prägel på kongressperioden

”I stället för att bara reagera på det som sker runt oss måste vi också förutspå vad som kommer att hända: i medlemmarnas vardag, på arbetsplatserna, på arbetsmarknaden, i politiken och i ekonomin. Då kan vi agera i tid och till och med påverka det som kommer att ske. Genom att ligga i framkant kan vi minska på den känsla av osäkerhet som ofta förknippas med förändringar”.

Så står det skrivet i Industrifackets första och därmed fortfarande gällande strategidokument. Efter att föregående strategi godkändes har det finländska samhället och världen runtomkring oss förändrats en hel del. Nu måste vi fråga oss själva, har vi klarat oss väl när det kommer till att förutse förändringen?

De senaste fem åren har det hänt mycket som kanske varit omöjligt att förutspå. Det att industrin repade sig väl efter ett årtionde av motgångar var en sak. Den andra var den globala coronapandemin, den tredje är förändringarna i arbetsgivarlägret och den fjärde Rysslands anfall mot Ukraina.

Före jag börjar gå igenom det tre sistnämnda händelserna vill jag ändå påminna om det politiska läget i landet då Industrifacket föddes. Det är viktigt att komma ihåg det eftersom det kan hända att vis snart befinner oss i ett liknande läge. Jag talar alltså om Juha Sipiläs regering och konkurrenskraftsavtalet, eller ”kiky”.

Industrifackets verksamhet inleddes år 2018. Metallarbetarförbundet, TEAM och Träfacket hade redan på sina håll innan fusionen beslutat om de försämringar som krävdes för konkurrenskraftsavtalet – en så kallad nollinje i löneförhöjningarna och en förlängning av arbetstiden. Avtalet byggde inte på riktiga förhandlingar utan de fördes under hot från Sipiläregeringens håll om att skära i lönerna genom lagstiftning om vi inte försämrar anställningsvillkoren för konkurrenskraftens skull.

I stället för att försöka råda bot på den ekonomiska recession som slagit mot Finland var regeringen mer intresserad av att banka på löntagarna. Snart efter Industrifacket inlett sin verksamhet fann förbundet sig i en situation man måste reagera såväl på en ny uppsägningslag och den så kallade aktiveringsmodellen. Vi kämpade mot bägge två genom demonstrationer och organisatoriska åtgärder. Genom uppsägningslagen ville regeringen försämra anställningsvillkoren, men genom påtryckningar lyckades vi med att ändra på innehållet i lagen.

Det lagstadgade uppsägningsskyddet hölls väldigt långt på samma nivå. Vi lyckades inte med att fälla aktiveringsmodellen men som tur slopades den i början regeringen Rinne hösten 2019.

Konkurrenskraftsavtalet satt sin prägel på alla arbetsmarknadsförhandlingar efter att avtalet blev till. Industrifackets mål var att så snabbt som möjligt bli av med den oavlönade förlängningen av arbetstiden. Målsättningen var lättare att uppnå eftersom Metall och Teknologiindustrin rf. hade avtalet om frågan genom ett separat tilläggsprotokoll.

Industrifacket sade upp avtalet hösten 2018 och därmed slopade de så kallade talkotimmarna från och med 2020 i flera branscher inom teknologisektorn. Under  kollektivavtalsförhandlingarna 2019-2020 blev man av med talkoarbetet även inom kemiindustrin. Inom den mekaniska skogsindustrin var det de s.k. ”kiky-timmarna” som var orsaken till stridsåtgärderna i början av 2020.

Under den här kongressperioden har vi blivit av med det oavlönade talkoarbetet. I snickeriindustrins kollektivavtal och i företagsspecifika avtal finns timmarna fortfarande inskrivna, men nu får man lön för jobbet.

Industrifacket är en sammanslutning av arbetare i flera industribranscher. Därför är det svårt att lyfta fram enskilda framgångar i vår verksamhet på arbetsmarknaden som skulle nu synas i kollektivavtalen.

Visst måste vi också helt ärligt konstatera att kampen för att få bort ”kikytimmarna” har bromsat våra andra mål. Trots det har vi ändå under varje avtalsrörelse lyckats med att förbättra arbetsvillkor och avvärja arbetsgivarnas försämringsförslag.

I nuläget är det endast de sista så kallade ”kiky-avgifterna”, som arbetstagarna redan betalat för över tio miljarder euro, som finns kvar av konkurrenskraftsavtalet. Industrifacket har tagit som mål våren 2022 att de här avgifterna återbördas på arbetsgivarna.

Det är självklart att de partier som nu sitter och förhandlar om ett regeringsprogram inte kommer att göra något åt den frågan. Det kan ändå ses som ett framsteg att tre politiska partier stöder våt mål. Partierna är SDP, Vänsterförbundet och De Gröna.

Kamrater,

Det är inte alltid som förändringarna i verksamhetsmiljön beror på ekonomin eller politiska beslut. De olika begränsningar som gällde på grund av coronapandemin i perioder mellan åren 2020 och 2022 gjorde det svårare att ordna möten och träffa folk på arbetsplatserna. Det här ledde i sin tur till att Industrifacket tog ett kliv och digitaliserade en stor del av funktionerna. Det blev ändå snabbt tydligt att en medborgarrörelse som fackföreningsrörelsen inte kan verka endast på distans. Vårt arbete förutsätter närvaro på arbetsplatserna och i människornas vardag.

Coronapandemin påverkade förbundets verksamhet på alla nivåer. Det gällde även för fackavdelningarna.

Vi blev ändå inte kvar och ligga på våra lagrar. Då coronapandemin slog till klarade vi ändå av att genomföra en organiseringskampanj i Grano-koncernen som vägrade följa Industrifackets allmänbindande avtal i branschen. Även om allt gjorde på distans så klarade vi ändå av få företaget med över 500 anställda att följa kollektivavtalet. Organiseringsgraden steg till över 70 procent och personalen på 29 verksamhetsställen fick en facklig organisation.

Inför coronachocken och permitteringsvågen reagerade Industrifacket med att flytta över personal från förbundet till arbetslöshetskassan. Kassan klarade ypperligt bra av utbetalningarna av dagpenning i kristider.

När det kommer till industribranscherna kan vi konstatera att coronaviruset endast orsakade tillfälliga störningar i företagen. Våren 2020 handlade det delvis om en panik. Logistikkedjorna och produktionen anpassade sig rätt snabbt med begränsningarna. Den branschöversikt som Industrifackets forskningsenhet gjorde hösten 2022 visat att företagens lönsamhet och konkurrenskraft ökade genom pandemin. Detta hade delvis att göra det miljardstöd som Marins regering pumpade i företagen under pandemin. Nu får vi önska att det inte bli löntagarna som får stå för notan för den låntagning som då ansågs vara nödvändig.