Ordförande Riku Aalto: I riksdagsvalet besluter vi om vi tar oss in på den nordiska vägen igen

Industrifackets fullmäktige inledde sitt tvådagarsmöte i Helsingfors. Ordförande Riku Aalto inledde med en överblick över det aktuella läget för fackförbundet. Talet kan läsas här nedan.

”Det senaste som påverkat oss alla handlar om vår känsla av trygghet. I Finland har det på sistone förekommit flera observationer och incidenter kopplade till drönare, som myndigheterna nu utreder. Situationen har skapat oro. Myndigheterna har till och med uppmanat medborgarna att hålla sig inomhus. Det har satt många arbetstagare i en svår och osäker situation: man ska följa säkerhetsanvisningarna, men samtidigt fundera på om ens utkomst är hotad om man inte kan ta sig till jobbet.

Frågan är principiell. Vem bär ansvaret när arbete förhindras på grund av myndighetsbeslut eller myndighetsanvisningar? Industrifackets linje är tydlig – i en sådan situation ska arbetsgivaren fortsatt ha skyldighet att betala lön. Det är inte bara en juridisk tolkning, utan också ett ställningstagande för hur risk och ansvar ska fördelas i undantagsförhållanden.

Arbetsgivarsidans linje, enligt vilken lönebetalningsskyldigheten inte skulle gälla i en sådan situation, är kall och ensidig. Den bortser helt från att det inte handlar om ett val från arbetstagarens sida, utan om en myndighets utfärdade säkerhetsanvisning.

Jag vill påminna om att arbetstagarsidan för sex år sedan, i början av coronakrisen, gick arbetsgivarna och näringslivet till mötes på ett betydande sätt genom att acceptera tillfälliga försämringar i anställningsvillkoren för att företagen skulle klara undantagsläget. Samtidigt gav samhället företagen omfattande och exceptionellt stöd.

Nu vore det rimligt att också näringslivet axlar sitt ansvar.

Diskussionen om drönare är ett bra exempel på hur arbetslivsfrågor allt tätare flätas samman med bredare samhälleliga, ekonomiska och säkerhetspolitiska helheter.

För det första vill jag lyfta fram det treåriga avtal som slöts inom teknologiindustrin för drygt ett år sedan. Som vi vet är det tredje avtalsåret – alltså 2027 – möjligt att säga upp.

Avtalets totala kostnadseffekt över tre år är 7,8 procent. År 2027 höjs lönerna inom teknologiindustrin med en allmän höjning på 2 procent samt en pott på 0,4 procent som arbetsgivaren delar ut, alltså sammanlagt 2,4 procent.

Avtalet kom till under exceptionella omständigheter. De viktigaste målen var att under avtalsperioden täppa till det köpkraftsgap som uppstått till följd av de kraftigt höjda priserna. Under denna tid har också betydande internationella störningar inträffat. Vi har sett ökade spänningar i Mellanöstern, vilket påverkat energipriser, räntenivåer och den allmänna inflationen. Dessa faktorer har haft direkt inverkan på hushållens köpkraft.

Industrifacket gör sin bedömning av det tredje avtalsåret vid sitt styrelsemöte den 11 juni, alltså om två veckor. Som underlag för beslutet tar förbundets chefsekonom Timo Eklund fram en analys av hur väl det treåriga avtalet uppfyllt målen för köpkraftsutvecklingen.

Som andra helhet vill jag lyfta fram riksdagsvalet. Även om valdagen ännu ligger framför oss, börjar kampanjerna och nästa mandatperiods tyngdpunkter redan ta form – och därmed också frågan om vilket Finland vi vill bygga.

Vi står vid ett vägskäl där vi väljer om vi fortsätter på en väg där arbetstagares rättigheter försvagas, tryggheten skärs ned och förhandlingsmakten flyttas till arbetsgivaren. Eller om vi väljer en väg där arbete, kompetens och arbetstagaren respekteras.

I grunden handlar det om detta: kan en arbetstagare lita på att lönen räcker till för att leva? Kan hen lita på att samhället inte vänder ryggen till vid arbetslöshet, sjukdom eller permittering? Kan hen lita på att saker på arbetsplatsen verkligen förhandlas fram tillsammans – och inte dikteras ensidigt av arbetsgivaren?

För Industrifacket är nästa riksdagsval ett val om huruvida regeringen Orpo–Purras linje fortsätter eller om Finland åter vänder sig mot den nordiska modellen.

Petteri Orpos och Riikka Purras regering byggde sin arbetslivspolitik på en endimensionell ideologi. En ideologi som säger att tillväxt skapas genom att försvaga arbetstagares rättigheter. Att jobb skapas genom att skära i arbetslöshetsskyddet. Att de offentliga finanserna stärks genom att ta från låginkomsttagare och ge till höginkomsttagare.

Nu kan vi konstatera att denna linje har misslyckats. Och den har misslyckats totalt.

Sysselsättningen har inte stärkts av att man skurit i stödet till arbetslösa. Ekonomin har inte tagit fart av att arbetstagares rättigheter försvagats. Statsskulden har inte vänt nedåt trots att trygghetssystemen monterats ned. Fattigdom, osäkerhet och otrygghet har ökat – men de utlovade 100 000 nya jobben har inte synts till.

Det kom alltså inte 100 000 nya jobb till företagen. Det kom 100 000 nya fattiga till FPA och arbetslöshetskassorna. Det kom Europas högsta arbetslöshet. Det kom EU:s övervakningsklass för skuldsättning. Det kom EU:s övervakningsklass för social utveckling.

Det här var ingen olyckshändelse. När regeringen valde sin linje visste den exakt var slagen skulle landa. Den visste att nedskärningarna skulle drabba människor vars vardag saknar buffertar. Den visste att slopandet av barnförhöjningarna i arbetslöshetsskyddet skulle märkas vid matbordet. Den visste att lättare regler för permittering och uppsägning skulle öka otryggheten. Den visste att försvagningen av kollektivavtalens skydd skulle slå mot dem som redan har svagast förhandlingsposition.

I regeringens ideologi arbetar arbetstagaren för lite, får för mycket och har för starka rättigheter. Den arbetslösa behöver fler skyldigheter. Den sjuka behöver karens. Den permitterade latar sig. Och om ekonomin ändå inte växer, är nästa lösning att kräva mer arbete för samma lön.

I riksdagsvalet 2023 berättades inte denna politiska linje öppet för väljarna. Regeringspartierna vann valet med släckta lyktor. Före valet berättade man inte med vilken slägga man tänkte slå mot arbetstagarnas ställning.

Nu är situationen en helt annan.

Nu syns regeringens linje. Nu känns besluten på arbetsplatserna. Nu vet alla vad det innebär att denna regering bestämmer Finlands riktning.

Därför råder det ingen oklarhet inför valet om vilket val finländarna står inför.

Industrifackets budskap är tydligt: Finlands riktning måste ändras.

Finland kan inte fortsätta på en väg där arbetstagares rättigheter ses som ett hinder för tillväxt. Finland kan inte fortsätta på en väg där den nordiska modellen monteras ned bit för bit. Finland kan inte fortsätta på en väg där balansen i arbetslivet slås sönder och notan alltid skickas till samma människor – de finländska arbetstagarna.

Det är också viktigt att noga se på vad regeringspartierna förbereder inför kommande år. Om någon tror att Orpo-regeringens arbetslivsförsämringar skulle räcka för regeringspartierna och näringslivet, så misstar man sig.

Samlingspartiet har publicerat ett förslag till nytt partiprogram. Det är inget lösryckt dokument. Det är ett program som ska ange riktningen för de kommande åren och inför nästa riksdagsval.

När man läser programmets skrivningar om arbetslivet blir det tydligt att det nuvarande statsministerpartiet bör bli ett tidigare statsministerparti.

Rubrikerna talar om världens bästa arbetsliv, om betydelsen av arbete och om att alla ska ha möjlighet att arbeta. Det är vackra ord. Men när man läser vad som står under rubrikerna är innehållet mörkt.

Samlingspartiet vill utvidga lokala avtal om arbetstid, löner och ledigheter utanför kollektivavtalen. Samtidigt driver partiet en modell där kollektivavtalens löneökningar ersätts med individuell belöning och resultatlön. I praktiken innebär det att arbetsgivaren ensam bestämmer vems lön höjs och vems inte.

Det säljs som ”flexibilitet”, men i verkligheten handlar det om att flytta makt från arbetstagare till arbetsgivare. Gemensamma spelregler monteras ned bit för bit, och löneökningar blir en förmån för några få.

Detta är ett hårt slag mot den finländska arbetaren. När allmänna höjningar försvinner är det inte längre de som gör det tyngsta arbetet som står starkast, utan de som har mest förhandlingsstyrka och störst förmåga att behaga.

I arbetslöshetsskyddet vill Samlingspartiet öka villkor och motkrav. Programmet hänvisar till den danska flexicurity-modellen, men plockar – som vanligt – bara den del som gynnar arbetsgivaren: lägre tröskel att anställa och säga upp.

Kära kamrater, låt mig säga detta tydligt: om man tar flexibiliteten från Danmark men inte tryggheten, då är det inte flexicurity. Det är bara flexibilitet för arbetsgivaren och otrygghet för arbetstagaren.

Samma gäller lokala avtal. Det är inte avtal när arbetstagaren står ensam framför arbetsgivaren och får välja mellan ett dåligt alternativ och ett ännu sämre.

Äkta lokala avtal kräver spelregler, en stark ställning för förtroendemannen, informationsdelning, kollektivavtalets skydd och att båda parter faktiskt kan säga nej.

När Samlingspartiet skrivit sitt program har man uppenbart inte börjat från ett tomt bord. Det är skrivet som en fortsättning på denna regeringsperiod.

Och det är just därför nästa riksdagsval är så avgörande.

Om regeringen får fortsätta efter valet tolkas det som ett mandat att fullfölja det arbete som påbörjats denna period. Det betyder att de försämringar som redan gjorts bara är början. Arbetstagarna skulle igen få ge ifrån sig mer:

lägre trygghet, längre arbetstid, svagare förhandlingsposition.

Därför handlar valet om ett år inte bara om nästa regering. Nästa vår handlar det om riktningen för det finländska arbetslivet.

De senaste veckorna har vi fått en ny påminnelse om vilken riktning delar av högern och näringslivet vill föra Finland i.

Näringslivets tidigare vd Jyri Häkämies föreslog att finländarnas arbetstid borde förlängas. I praktiken skulle det innebära att helgdagar avskaffas eller flyttas så att arbetstagarna gör fler arbetstimmar.

Häkämies jämförde idén med de 24 oavlönade timmarna i konkurrenskraftsavtalet. Jag behöver inte fråga hur det tas emot här.

När man ser helheten kokar näringslivets vision om ett ”bättre arbetsliv” alltid ner till samma formel: mer arbete för mindre lön.

Det är inte en riktning Industrifacket kan acceptera. Att avskaffa helgdagar är inte aktuellt för oss.

Men vi vill delta i diskussionen om arbete och arbetsmängd i det finländska samhället. Nya initiativ och lösningar behövs. Finland behöver åtgärder som stärker löntagarnas försörjning och stöder ekonomisk tillväxt.

Vi har en lösning på hur finländarna kan arbeta mer – utan piskor, karenser eller försämrad trygghet. Arbetet ökar inte genom att straffa människor med fattigdom, utan genom att ge människor möjlighet att arbeta en full arbetsdag.

Därför föreslår vi att nästa regering genomför en ambitiös arbetsmarknadsreform som ökar mängden arbete. I Finland finns nästan en halv miljon deltidsanställda. En betydande del av dem vill arbeta mer och tjäna mer, men arbetsgivarna erbjuder i stället osäkerhet och varierande timantal. Detta är ett problem både för arbetstagarnas försörjning och för hela nationalekonomin.

Därför föreslår vi att arbetsgivarens skyldighet att erbjuda fler timmar till nuvarande deltidsanställda skärps avsevärt. Till exempel borde arbetsgivaren, innan ny arbetskraft anställs eller hyrd arbetskraft används, på riktigt erbjuda mer arbete till dem som vill ha det. Målet är att öka antalet arbetade timmar, stärka löntagarnas försörjning och minska den ständiga osäkerheten i arbetslivet.

Vi föreslår dessutom att arbetsgivarstyrd deltidsanställning i framtiden ska kräva en verklig och motiverad orsak – på samma sätt som tidsbegränsade anställningar i regel kräver grund. Arbetslivet ska inte byggas på en modell där företagens flexibilitet bygger på att en stor grupp människor hålls i ständig beredskap utan möjlighet till förutsägbar försörjning. Den nuvarande praxisen, där arbetsgivare kan upprätthålla stora reservstyrkor av deltidsanställda, är både socialt och ekonomiskt ohållbar.

Det handlar inte bara om rättvisa utan också om ekonomisk politik. När människor erbjuds fler arbetstimmar och stabilare inkomster stärks köpkraften, skatteintäkterna ökar och beroendet av transfereringar minskar. Finland har inte råd med en situation där vi samtidigt lider av arbetskraftsbrist och håller hundratusentals människor underanställda. Ur nationalekonomiskt perspektiv är det klokare att öka arbetsinsatsen hos den befintliga arbetskraften än att upprätthålla strukturer som skapar osäkerhet och minskar arbetets lönsamhet.

Deltidsanställdas situation är nu mer aktuell än på länge. De social- och arbetslöshetsförsäkringsnedskärningar som genomförts denna mandatperiod har särskilt försvagat försörjningen för låginkomsttagare och deltidsanställda. Regeringen har motiverat nedskärningarna med att stärka arbetsincitamenten, men samtidigt har man lämnat den centrala frågan olöst: många människor har helt enkelt inte möjlighet att arbeta mer, även om de vill. Därför måste nästa regering rätta till denna obalans. Om människor förväntas vara mer självförsörjande genom arbete, måste samhället också säkerställa att arbete och arbetstimmar faktiskt finns att tillgå.

Industrifacket publicerar sina riksdagsvalsmål i sin helhet den 10 juni. I våra mål presenterar vi en kursändring för arbetsmarknaden samt åtgärder för att stärka Finlands industriella bas och tillväxt.

Jag har i mitt tal behandlat arbetstagarnas ställning, rättigheter och den nuvarande regeringens åtgärder. Jag vill också lyfta fram en mycket betydelsefull helhet ur ett industripolitiskt perspektiv. Det är förvånande att detta ämne knappt diskuteras i Finland, trots att det handlar om miljardbeslut och om den finländska industrins framtid.

Finland kommer med stor sannolikhet att öka sina försvarsanslag avsevärt de kommande åren. Försvarsindustrins betydelse har ökat sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Samtidigt har USA ökat trycket på europeiska NATO-länder att ta ett större ansvar för sitt eget försvar.

Industrifacket representerar arbetstagarna inom försvarsmaterielindustrin, och därför följer vi noggrant företagens situation: hur de klarar sig, hur de sysselsätter och hur de investerar. Vi följer också vilka försvarsmaterielupphandlingar som planeras i Finland. Det handlar inte enbart om säkerhetspolitik, utan också om huruvida vi samtidigt bygger finländska arbetsplatser, kompetens och industriell självförsörjning – eller inte.

Enligt den utredning som förbundet gjort verkar det tydligt som att den överväldigande delen av de ökande försvarsanslagen kommer att rinna utomlands i form av upphandlingar. Pengarna stannar inte i Finland för att stärka vår industriella bas eller skapa de arbetsplatser som utlovats. Samtidigt flyttar finländska försvarsföretag, när de gör affärer, produktion och tekniskt kunnande utomlands inom ramen för industriellt samarbete.

Enligt Industrifackets bedömning går av varje euro som nu och inom kort används till försvarsmaterielupphandlingar upp till 75 cent utomlands, och endast 25 cent stannar i Finland. Om denna utveckling inte bryts stärker vi inte den finländska industrin och bygger inte nya arbetsplatser – vi finansierar andra länders tillväxt samtidigt som vår egen industriella bas och försörjningsberedskap försvagas.

I det offentliga ekonomiska läge Finland befinner sig i behövs måste man också värna om den inhemska produktionen. Därför måste den industripolitiska inriktningen på de växande försvarsanslagen också stärkas.

Kära vänner,

Jag har ägnat mycket tid åt att beskriva det politiska läget på arbetsmarknaden. Jag hoppas att vi får en god och aktiv diskussion om bland annat dessa frågor. Med dessa ord avslutar jag min lägesöversikt och ser fram emot era inlägg i diskussionen.”