Vice ordförande Turja Lehtonen: Utspel om löner hör till arbetsmarknadsorganisationerna – inte till EK

Industrifackets vice ordförande Turja Lehtonen talade 27.5. vid förbundets fullmäktiges vårmöte i Helsingfors. Nedan kan du läsa Lehtonens anförande.

Fackföreningsrörelsen är en fredsrörelse

Den dystra sanningen är att vi lever från kris till kris, och någon så kallad normal tid finns inte längre – inte ens vid horisonten. Vår granne för ett anfallskrig mot Ukraina, och samtidigt för vår presidents golfkompis Trump ett motsvarande anfallskrig mot Iran, efter att först ha angripit Venezuela. Kuba verkar stå näst på tur. Han har till och med hunnit kasta lystna blickar på Grönland. Som grädde på moset hotar han allierade i Europa med att lösa upp NATO.

Det jag vill säga är att USA inte är ett dugg renare än vår granne Ryssland. Båda befinner sig ur folkrättsligt perspektiv på olagliga vägar och bryter mot FN:s principer gång på gång. Varför jag lyfter detta i mitt tal har sin grund i ett gammalt talesätt: enligt det hör allt till fackföreningsrörelsen – utom utrikespolitiken, och den hör också dit.

Dessutom är fackföreningsrörelsen också en fredsrörelse. det är på sin plats att tala om detta även här. Samtidigt måste vi kunna trygga vårt land under alla förhållanden. Vi måste ha ett trovärdigt försvar och tillräckligt med egen försvarsmaterielindustri. Vi måste stå stadigt som del av den västliga internationella gemenskap vars värdegrund vi delar.

Enligt EK skulle investeringarna öka om strejkrätten begränsades – det blev tvärtom

De som i lobbyingsyfte ansvarade för att forma det nuvarande regeringsprogrammet var Finlands Näringsliv EK, Företagarna i Finland och Centralhandelskammaren. Efter drygt tre år vågar jag redan sammanfatta hur deras påverkansarbete har lyckats.

EK lovade att om strejkrätten begränsades skulle en våg av investeringar komma till Finland, eftersom det skulle skapa stabilitet och förutsägbarhet. Hur gick det? Företag har lämnat landet. Vi har 100 000 nya arbetslösa och 30 000 barnfamiljer som kastats in i fattigdom.

Företagarna i Finland lovade att en utvidgning av det lokala avtalandet skulle skapa 60 000 nya jobb. Inte heller detta blev verklighet.

I dag kan man säga att dessa aktörer misslyckades med allt de försökte uppnå. Det mest bedrövliga är att de inte ens arbetade för sina medlemsförbunds eller företags bästa, utan drev en egen ideologisk korstågslinje – vars pris betalas av dem vars intressen de egentligen borde bevaka.

Om vi i Industrifacket skulle agera på samma sätt, alltså gå brett emot våra medlemmars intressen, skulle vi med rätta hållas ansvariga för det.

Som final kastade EK:s Häkämies, när han stängde dörren till sitt arbetsrum i Eteläranta, ännu in förslaget om att avskaffa helgdagar och förlänga arbetstiden. Detta i en situation där Finland inte har något konkurrenskraftsproblem, där arbetstiden tål jämförelse med våra viktigaste konkurrentländer och där en flytt av helgdagar i praktiken är en lönesänkning.

EK:s agerande handlar inte om enskilda misstag eller slarviga uttalanden. Det handlar om en medveten linje – maktutövning utan ansvar.

EK har själv meddelat att det inte längre är en arbetsmarknadsorganisation eller arbetsmarknadspart. Ändå finns EK alltid omedelbart i offentligheten när arbetsgivarnas intressen hotas, för att styra tolkningar, lagstiftning och opinion. Men när det gäller arbetstagares rättigheter drar sig EK tillbaka och tiger.

Detta är inte neutralt. Det är ett medvetet politiskt val.

Utspel om löner hör till arbetsmarknadsorganisationerna – inte till EK

När Nyland hotades av en undantagssituation på grund av drönare var Finlands näringsliv EK bland de första att meddela att arbetsgivarna inte har någon lönebetalningsskyldighet. Ingen tvekan, inget ansvarstagande, inget tal om arbetstagarnas försörjning. Ett tydligt budskap: krisens kostnader ska bäras av arbetstagarna.

Sådana uttalanden hör till de aktörer som fortfarande ingår kollektivavtal med fackförbunden och bär ansvar för arbetsmarknadens funktion. Inte till en organisation som själv säger sig ha lämnat denna roll.

Hur var det nu ordspråket löd – personalen är företagets viktigaste resurs.

Men när frågan gäller utnyttjande av arbetstagare – till exempel de som kommit som krigsflyktingar från Ukraina – då försvinner EK:s röst. Då skyndar man inte med pressmeddelanden. Då är man inte bekymrad över marknadens funktion eller företagens rykte. Då råder tystnad.

EK vill presentera sig som en värdebaserad aktör: ukrainska flaggan vajar, man talar varmt om personal, det talas om ansvar. Värderingar prövas i handling, inte i symboliska tal. Genom sina handlingar skyddar den här organisationen systematiskt arbetsgivarna – särskilt när det innebär att trampar på arbetstagarnas rättigheter.

Det är detta som är den verkliga frågan: EK vill ha makt, men flyr ansvar. Det vill påverka arbetsmarknaden men inte förhandla. De vill definiera spelreglerna utan motpart.

Vi måste säga detta högt. EK har inte dragit sig tillbaka från arbetsmarknaden – det håller på att göra den ensidig. Och just därför är löntagarnas centralorganisationer och fackförbundens roll nu viktigare än någonsin.

Om EK inte längre tar ansvar för arbetstagarna måste fackförbunden göra det. Om EK inte fördömer utnyttjande, måste vi göra det. Och om EK använder kriser för att driva arbetsgivarnas intressen, är det vår uppgift att se till att arbetstagarna inte blir dem som får betala.

Denna motsättning får inte normaliseras – och den får absolut inte accepteras.

Den måste mötas – organiserat, politiskt och tillsammans.

Därför ställer jag denna fråga: Vad är EK egentligen – nu och i framtiden?