Riku Aalto: Den finska arbetarrörelsen går aldrig med hakan mot bröstet

I sin första maj-hälsning konstaterar Riku Aalto, ordförande för Industrifacket, att den finska arbetarrörelsen aldrig går med hakan nedåt. Enligt Aalto går den alltid med huvudet högt, stolt över sina handlingar och prestationer. Du kan se hela talet i videon nedan. Talet är också textat på finska, svenska och engelska.

Läs hela talet nedan

Kära vänner,

Första maj är inte bara ett vårtecken eller en tradition, utan en påminnelse om att rättvisa, rättvist arbete och mänsklig värdighet inte är självklarheter.

Det är saker som har uppnåtts tillsammans – och det är därför de måste försvaras tillsammans, varje dag.

I år firar vi första maj mitt i osäkerhet. I många hem har vardagen återigen blivit extremt stressig.

Bränslepriser och bolåneräntor har stigit. Frågan ställs alltmer: hur ska vi klara av vardagliga utgifter? Hur ska vi ha tillräckligt med pengar?

Löneökningar kommer att ge lättnad nu och under de kommande månaderna. Dessa lösningar är ett bevis på vad vi kan uppnå genom att arbeta tillsammans. Löneökningar ensamma räcker dock inte för att ta bort de bekymmer som överskuggar vardagen för många familjer idag.

Jag behöver inte räkna upp alla nedskärningar, nedskärningar och beslut som har fattats för att disciplinera den arbetande befolkningen under de senaste tre åren. Ni känner till dessa beslut i er egen vardag och på er arbetsplats.

Den trygghet som ni kunde lita på tidigare känns inte längre lika säker. Fler och fler människor måste klara sig själva. Förtroendet för samhällets skyddsnät har börjat falla sönder.

Därför måste vi fråga oss:

Kommer välfärdsstaten att hjälpa till i nödens stund, eller kommer ansvaret att hjälpa att överlåtas till de som står oss närmast, till välgörenhet och i slutändan till slumpen? Svaret på denna fråga är inte längre självklart.

Förändringarna i arbetslivet och socialförsäkringen har styrts av en ensidig politisk ideologi: förmåner, arbetsvillkor och rättigheter försvagas i tillväxtens och sysselsättningens namn.

Vi kan redan med säkerhet säga att den valda politiken inte har fungerat. Istället för sysselsättning och ekonomisk tillväxt har bara fattigdom, arbetslöshet och statsskuld ökat i Finland.

Löftena var stora när vi fick motiveringen till varför den arbetande befolkningens förmåner och rättigheter måste försvagas.

Ett centralt löfte var 100 000 nya jobb. Verkligheten har varit en annan.

Sysselsättningen har försvagats. Arbetslösheten har stigit till över tio procent – den högsta i EU.

Det fanns inga 100 000 nya jobb i företagen. Det fanns 100 000 nya fattiga i FPA och socialförsäkringsanstalterna.

Skulderna minskade inte, men Finland hamnade i EU:s observationskategori.

Pengar som togs från arbetstagarnas trygghet och rättigheter delades ut som skattelättnader till höginkomsttagare och näringslivet.

För två och ett halvt år sedan gick vi tillsammans ut i politiska strejker för att försvara arbetstagarnas rättigheter och krävde att högerregeringen skulle backa från sina mest drastiska nedskärningar och försvagande åtgärder.

Vi lyckades inte ändra regeringens kurs, men vi skickade ett budskap som alla hörde: Den arbetande befolkningen kommer inte att acceptera orättvisa i tysthet, utan kommer att resa sig tillsammans för att försvara sina rättigheter närhelst de hotas.

Efter de politiska strejkerna har jag ofta fått frågan om det var ett misstag att strejka när det inte skett någon förändring. Svaret på detta är entydigt: det var det inte. Nu ser vi vilken typ av inverkan de fattade besluten har haft: Fattigdom, arbetslöshet och misär.

Som ordförande för Industrifacket är jag stolt över att kunna säga att det bara fanns ett parti i det här landet som satte allt på spel mot den svarta politiken. Det partiet var FFC och dess medlemsförbund.

Finsk export stoppades och stora industrianläggningar stängdes vecka efter vecka. Vi borde inte skämmas för denna gemensamma vilja och rörelse.

Den finska arbetarrörelsen går aldrig med hakan mot bröstet. Den går alltid med huvudet högt, stolt över sina handlingar och prestationer.

Kära lyssnare,

Första maj är rätt tidpunkt att tala om förändring. Stora sociala rörelser och förändringsvågor har aldrig fötts av en slump, utan har initierats just i tider som dessa.

Det samhälle vi lever i idag har på många sätt formats som ett resultat av de stora beslut som den arbetande befolkningen gemensamt har drivit fram.

Insatserna i riksdagsvalet som ska hållas om ett år är exceptionellt höga.

Industrifacket kräver en riktningsförändring. Finland kan inte fortsätta på denna väg.

Vi befinner oss i en situation där ett val måste göras. Det här handlar inte om små fixar, utan om den riktning som landet tar.

Vill vi ha ett Finland som bygger på den nordiska välfärdsmodellen – rättvisa, trygghet och delat ansvar? Eller accepterar vi en utveckling där alla i allt högre grad lämnas åt sitt öde?

Det handlar också om grundläggande frågor i arbetslivet. Har arbetstagare rätt att kräva bättre arbetsvillkor och en rättvis lön? Har de rätt att lita på att tryggheten täcker dem vid arbetslöshet, sjukdom eller ålderdom?

Det här är frågor vi måste besvara, och åtminstone Industrifackets svar är tydligt. Vi vill vända kursen tillbaka mot den nordiska modellen, från vilken Finland medvetet har letts bort under de senaste åren.

Det handlar inte om att återvända till det förflutna eller längta tillbaka. Det handlar om att göra ett medvetet val om framtiden. Finland lyckas bäst när man bygger på sina egna styrkor – och den viktigaste av dessa styrkor har varit det nordiska sättet att kombinera arbete, trygghet och ekonomi.

På denna väg är arbetstagaren inte en kostnadspost att hugga ifrån, utan en grund att bygga vidare på.

Detta syns i arbetslivet, där rättigheter inte är en förhandlingsfråga utan en utgångspunkt. I det faktum att arbete betalar en lön som gör att man klarar sig. Och i det faktum att människor kan lita på samhället när livet tar ett oväntat steg åt sidan.

Denna typ av riktning uppstår inte av sig själv. Den tas genom beslut. Det kräver en stark fackföreningsrörelse, rättvis lagstiftning och framför allt viljan att utveckla arbetslivet på lång sikt – inte bara för nästa konjunkturcykel.

När arbetstagare behandlas rättvist och deras försörjning är tryggad skapas förtroende. Och det är förtroende som håller samhället i rörelse: det uppmuntrar oss att arbeta, investera och bygga framtiden.

Det är det valet vi gör.

Glad första maj!